Vers 11:
Den nödvändiga tomheten
Trettio ekrar förenas i hjulets nav
det är hålet i mitten som gör det användbart
Forma lera till ett kärl
det är tomrummet som gör det användbart
Skär till dörrar och fönster på huset
det är hålen som gör det användbart
Därför kommer värdet av vad som är där
men nyttan av vad som inte är där.
Vers 11 ur Tao te ching.
Den moderna fysiken har lärt oss att det mesta i världen är tomrum — mellan atomerna även i de mest solida av grundämnen, mellan himlakropparna och galaxerna i detta väldiga, ödsliga universum. Och ändå genomsyras alla dessa tomrum av laddning, dynamik och ett ständigt händelseförlopp. Mellan också de allra minsta partiklarna löper kraftflöden lika intensivt som om de hade gnuggat sig mot varandra, till och med den svarta världsrymden är så bemängd att den är elektriskt ledande — rymdfarkoster måste isoleras för att inte få kortslutning. All denna tomhet är sålunda blott skenbar.
Inom i synnerhet de österländska livsfilosofierna spelar tomheten samma motsägelsefulla roll av både ödslighet och dynamik. Det är inte alls blott taoismens källa som fascineras av hur tomheten utgör ett nödvändigt komplement till materien och varje levande väsen.
Mest central är tomheten i zen, den både spartanska och lekfulla formen av buddhism. I zen måste man släppa greppet om allt som finns, allt som betyder något, för att så småningom få en smak av själva tomheten, det fridfulla tillstånd där världen med all sin komplexitet för första gången framstår klar och fattbar. Detta ögonblick av klarsyn, satori, är bara möjligt utifrån tomhetens ogrumlade perspektiv. Det är som att lösgöra sig ur tillvarons grepp och därmed få en verklig distans till det, kunna se på världen som om man befann sig utanför den.
När man är involverad i världen är det svårt att betrakta den, ungefär på samma sätt som det är svårt att höra hur man låter i andras öron då man själv sjunger, eller att döma opartiskt i en konflikt där man själv är involverad. Man måste tystna, stanna av, distansera sig — först då kan man se tillvarons mönster framträda.
Sinnesintrycken förvirrar, det understryker även Tao te ching. I versen direkt efter ovanstående heter det att färgerna förblindar ögat, tonerna dövar örat och smakerna trubbar av tungan. De fem sinnena har en lust till livet och frossar gärna i förnimmelser, så påträngande och sensationella som möjligt. Det är inget som Tao te ching dömer ut — visst måste man vilja förnimma världen för att veta att man lever och kunna njuta av det. Man hyser begär till livet och ska så göra — första versen säger att den som är fylld av begär ser hur världen manifesterar sig, men den som är fri från begär ser mysteriet.
Man behöver också se mysteriet, det bakomliggande — den förklarande tomheten.
Så mycket i tillvaron handlar om tomheten, om hålen mellan de ting vi koncentrerar oss på. En tavlas komposition styr ögat mot en viss punkt på den, så att vi knappast lägger märke till det runt omkring — men det är allt detta runt omkring som lyfter fram punkten. I musiken är det ännu tydligare — melodin får karaktär och rytm av de toner som inte spelas, de trumslag som uteblir. En god komposition spelar raffinerat med tystnaderna mellan tonerna, inte bara på dem. Så är det också i ett drama som engagerar — allt det viktiga sägs i undertexten, det som inte uttrycks i dialogen. Ja, så är det väl också i det vanliga livet, att mer blir sagt utan ord än med dem.
Livet vore allt bra tråkigt, utan alla dessa tomheter.
Denna artikel skrevs i april 2000 för tidskriften Quintessens 1/2000.
TAO TE CHING
Tao te ching, den kinesiska klassikern skriven av Lao Tzu för långt över 2000 år sedan. Här är min svenska tolkning med utförliga förklaringar av taoismens principer. Klicka på omslagsbilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.
