Taoismens alldagliga utopi 2

Tao, vägen

Begreppet Tao har långt ifrån uppfunnits av taoismen, även om det är i denna som det fått en så vidsträckt och djupgående betydelse. Tao, vägen, beskriver i andra traditioner — också i vår tid — framför allt en levnadsväg, det föredömliga sättet för en människa att utforma sin tid på jorden.

     Det kinesiska skrivtecknet är en kombination av två — ett huvud och tecknet för att gå, alltså det mänskliga sinnets kurs och riktning, den medvetna människans vägval. Vi skulle gärna ta till ordet självförverkligande men hamnar då i en individualism som inte är särskilt österländsk. Snarare handlar det här om att tygla sig, att styra sitt liv så att man finner sin plats i världen och gör bästa nytta — för omvärlden, för hela det samhälle i vilket man befinner sig. Ett självförverkligande är det blott i den meningen att man på sin väg finner inom sig vad man har mest att bidraga med.

Tao, vägen. Kalligrafi av Stefan Stenudd.

     I Tao te ching är vägen något mycket större — en initial ordning för hela världsalltet. Människan har visserligen alldeles tydligt ett val i förhållande till denna ordning — att följa den eller ej — men det är av ungefär lika profana skäl som att det ter sig lättare att gå nedför en backe än uppför den. Om man följer Tao blir tillvaron behagligare för alla och problem tenderar att lösa sig själva, men om man förbryter sig mot Tao börjar saker och ting gå galet — inte för att en högre makt förgrymmas, utan helt enkelt för att världens komplicerade maskineri får grus i sig. Att förbryta sig mot det naturliga innebär en ansträngning som ingen har kraft att hålla fast vid i längden: "Det som går emot Tao möter ett tidigt slut."

     Det är tydligt i Tao te ching att människan har en fri vilja, men också att detta är hennes största olycka. Hon väljer alltför ofta att göra avsteg från Taos harmoniska ordning, vilket leder till fördärv. Det bästa hon kunde göra vore helt enkelt att avstå från sin fria vilja, att helt och fullt acceptera världen och tillvaron som den är och aldrig försöka ändra den. Världen går inte att förbättra — den som försöker det kan inget annat än förstöra den.

Oskuldsfull dygd

I vers 38 berättas att när människorna tappar kontakt med Tao kommer dygd i dess ställe, när dygden går förlorad kommer välvilja, som i sin tur ersätts av rättrådighet. När även rättrådigheten tappas bort återstår blott ritualer, som är föga mer än förvirring.

Tao te ching, med kinesiska tecken.

     Dygd är på kinesiska te, det andra ordet i bokens titel. Det kan inte omedelbart likställas med varken romarnas stolt manliga virtus eller den sorts närmast victorianska dygd som lika gärna kunde kallas kyskhet.

     Det kinesiska ordet är i sitt skrivtecken sammansatt av tre begrepp: att gå, att se rakt framåt, samt hjärtat, som i österländsk tradition står mer för förnuft än känsla, mer karaktär än temperament. Kinesisk dygd kan därmed beskrivas som ett sinne inställt på en rak kurs, ungefär såsom det västerländska uttrycket att gå den smala vägen. Här finns dock i Tao te ching en mildhet i dygdbegreppet, en oskuldsfull renhet som fjärmar sig den strama självdisciplinen. "Den som fylls av dygd är som ett nyfött barn", säger texten och skisserar på många ställen detta sinnestillstånd som ett av oförställdhet.

     Man kan inte fostra sig själv till dygd, snarare växer dygden i den människa som slappnar av och utan ambition tar världen till sig som den är. Att eftersträva denna dygd är onaturligt och leder blott vilse. Man har den eller har den inte, och det beror på i vilken grad man kan acceptera världen som den är. I vers 38 förklaras detta med något av en ordlek, vilket är en retorisk metod som det finns fler exempel på i boken.

Den fullkomliga dygden är ej dygdig

och har därför dygd

     Vi kunde jämföra denna logik med Oscar Wildes, när han kallade skönheten den enda rena dygden, eftersom den inte gick att förvärva. Det må ha varit si och så med sanningen i detta påstående, såväl på Wildes tid som i synnerhet nu, men hans misstänksamhet mot möjligheten att tillkämpa sig de högre mänskliga kvaliteterna finns också i Tao te ching. Sistnämnda utesluter dock inte möjligheten för en människa att nå dygd, vilka karaktärsdrag hon än må ha i begynnelsen — men vägen dit går genom att ge efter i stället för att ta i, att släppa i stället för att ta något till sig. Bara så kan Tao förnimmas och det är vad dygden går ut på.

Den största dygden är djup och långsträckt

Den leder alla ting tillbaka

till den stora ordningen.

     Den stora ordningen är förstås Tao. Dygden, som skulle vara alldeles överflödig om den stora ordningen finge råda oinskränkt, kan bara vara en dygd om den leder människan tillbaka till vägen. Dygdig är därmed den som följer Taos naturliga ordning, eller strävar att härma den med sitt handlande. Allra bäst, hävdar Tao te ching bestämt, är när Tao råder så oomtvistligt och tydligt att ingen människa behöver vakta på sina steg för att följa dess väg.

Fortsättning

INNEHÅLL:

1. Inledning

   
   

2. Tao, vägen

   
   

3. Oskuldsfull dygd

   
   

4. Reaktion mot Konfucius

   
   

5. Enslingen Lao Tzu

   
   

6. Det kvinnliga

   
   

7. Maktens förbannelse

   
   

8. Den vise

   
   

9. Den alldagliga utopin

   
   

10. Litteratur

    
    

11. Transkription

    
    

Tao te ching, den kinesiska klassikern skriven av Lao Tzu för långt över 2000 år sedan. Här är min svenska tolkning med utförliga förklaringar av taoismens principer. Klicka på omslagsbilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.