Taoismens alldagliga utopi 4

Det kvinnliga

Denna moder är Tao, också på andra ställen i texten beskriven som ett kvinnligt väsen — även detta i strid mot de konventioner som rådde vid den tiden, vilka framhöll och prisade allt som ansågs höra manlighet till. Med en drastisk anakronism skulle man kunna kalla Lao Tzu feminist, så tillvida att han flera gånger i texten prisar de egenskaper som traditionellt räknas som kvinnliga, och lika ofta beklagar de handlingar och sinnen som brukar kallas manliga.

     Redan i första versen sägs att Tao är moder, inte fader, till de tiotusen tingen, med vilket menas allt som finns i världen. I sjätte versen används uttrycket urmodern, dalens ande. Tao som något kvinnligt hellre än manligt understryks av hänvisningen till dal och inte berg, vilket pekar mot yin, det kvinnliga, i stället för yang, det manliga. Visserligen förklaras på ett annat ställe i boken att Tao föregår världens uppdelning i yin och yang, motsatsparet som genomsyrar världsalltet, men det tycks som om Tao har mer av yin än yang i sig.

     I åttonde versen jämförs Tao med vatten, som ger liv åt de tiotusen tingen utan att utmana dem. Vattnet flyter på de lägsta och dunklaste platserna, som människor vill undvika, och är därför nära Tao. Såväl vattnet som det låga och dunkla har mer av yin än yang i sig.

     Yin och yang, som har en betydligt äldre historia i den kinesiska tankevärlden än taoismen, betyder ursprungligen skuggsida och solsida. Det faller sig därmed naturligt att det primära motsatsparet de uttrycker sig i är jord och himmel. Visst talar Tao te ching ibland om himmelens Tao, som då borde vara mer som yang — men betydligt oftare om Tao knutet till det jordnära, till skuggorna och det anspråkslösa, till och med synbart ynkliga:

Sådan Tao är för världen

så är bäcken för flod och hav.

     Det är förstås en bedräglig ynklighet i Lao Tzus ögon, som ser bäcken oupphörligt, outtröttligt leda sitt vatten till floden och havet och därmed kan sägas vara deras moder. Samma roll ska också den människa ha, som vill följa Tao:

Han som känner manlighet

och ändå håller sig till det kvinnliga

blir dalen som drar hela världen till sig

Lao Tzu. Kinesisk tuschmålning av Mu Xi, 1200-talet.

Maktens förbannelse

Mot den mest maskulina av sysslor, kriget, intar Tao te ching en oförsonlig attityd. Krig är av ondo, även segraren ska förhålla sig till det vunna slaget som till en begravning, ty av krig kommer blott bitterhet och elände. Det som framkallar krig är viljan att handla annorlunda än i enlighet med naturen, att eftersträva mer än vad man behöver, att inte ha tålamod för de lösningar som infinner sig om man väntar på dem. Krig är för Lao Tzu inget ödets slag, utan blott en konsekvens av hur ett samhälle rustar sig:

När Tao råder i världen

får de stolta springarna dra gödselvagnar

När Tao går förlorad i världen

föds krigshingstar upp utanför staden

     Även ett samhälle i fredstid kan genom skärpan i sina motsättningar likna ett krig. Lao Tzu har hårda ord om de mäktiga som ser mer till sin egen rikedom — fast de redan har långt mer än de behöver — än till sina undersåtars väl, även när dessa plågas av armod.

     Taos princip är som när bågen spänns — det låga höjs och det höga sänks, så att överflöd fördelas till de behövande — men Lao Tzu konstaterar att människan gör tvärtom och tar från dem som inte har tillräckligt för att ge till dem som redan har mer än de behöver. Han uttrycker sig på flera ställen mycket bryskt om detta, med uppenbart vredesmod och utan omsvep — folket svälter för att härskarna kräver orimliga skatter.

     Man förvånas över dessa oförtäckta ord från en tid då överhetens makt var närapå oändlig och dess tålamod med kritik så gott som obefintligt. I vers 53 formulerar sig Lao Tzu än mer upproriskt:

När palatset är ståtligt

då fylls åkrarna med ogräs

och kornbodarna är tömda

Somliga har praktfulla klädnader

bär skarpa svärd

och frossar i mat och dryck

De vältrar sig i rikedomar

de är rövarbaroner

     Själva omåttligheten är den bakomliggande synden. Det är begäret som utlöser de mest omänskliga handlingarna, utan detta skulle stillhet råda och världen rätta sig själv. Lao Tzu visar ändå förståelse för denna mänskliga svaghet, ack så svår att ta sig över. Åtrån och girigheten gör gränslös skada men samtidigt är begäret en nyckel till hela tillvaron. I första versen förklaras:

Den som är fri från begär ser mysteriet

den som är fylld av begär ser manifestationerna

     Det är tveksamt om det ena alls kan existera utan det andra. I Tao saknas begäret men i människor som söker Tao är begäret — längtan, om man så vill — en förutsättning. För att över huvud taget kunna förnimma världen måste man hysa ett begär till den. Vad Lao Tzu vänder sig emot är snarare att detta begär tar över och förblindar, så att människor inte längre kan se förbi det. Han påpekar i elfte versen att utan hålet i hjulets mitt, tomrummet i kärlet och de dörrar och fönster som utgör husets öppningar, vore dessa ting obrukbara. Man måste förstå betydelsen av det som inte syns.

     Han vänder sig inte emot att härskare finns, utan konstaterar i stället — närmast med förvåning — att konungen är den fjärde av de väldiga krafterna, efter Tao, himmelen och jorden. Vad han varnar för är härskare som är ivriga att göra bruk av sin makt och arbetar mer för den egna välgången än folkets — i synnerhet om de strävar att hålla folket i strama tyglar. I ett rike som styrs med fast hand blir folket i stället beräknande.

     Å andra sidan, om folket involveras för mycket i rikets angelägenheter och blir nogsamt informerade säger Tao te ching att de också blir svåra att styra. Bäst är den härskare som är så diskret i sin gärning att han blir osynlig för folket. Den inte fullt så skickliga härskaren blir hyllad, den som är ännu sämre fruktad och den allra sämsta föraktad.

     Förbud gör folket fattigare, beväpning ger riket konflikter, lagar skapar brottslingar och kunskap leder till förändringar som sällan är till det bättre. Lao Tzu slår fast: "Världen räddas genom att lämnas ifred." När härskaren inget gör kommer folk av sig själva att bättra sig och ordna sin försörjning.

     Denna passivitetens princip heter på kinesiska wu-wei, ingen handling, och figurerar även utanför taoismen. Den låter sig inte riktigt jämställas med determinism eller fatalism, eftersom denna icke-handling snarast är det förnämsta sättet att handla på och inte alls någon kapitulation inför ett orubbligt öde. Det står människan fritt att i stället välja all möjlig inblandning, som då också påverkar händelseutvecklingen — om än Lao Tzu menar att det sällan är på ett gynnsamt eller varaktigt sätt.

     Den bästa fursten är enligt Lao Tzu den som är omärklig för sina undersåtar, den bästa regeringen en som är ytterligt försiktig med att skrida till handling och gör minsta möjliga insats:

Att styra riket är som att koka en liten fisk

     Var och en som prövat på denna kokkonst vet att försiktighet är A och O. Samhället är delikat, bräckligt och komplext. Den som gör mer än bara det nödvändiga råkar lätt ställa till stor skada — bättre då att avvakta och se vad som eventuellt reder ut sig självt, härskarnas inblandning helt förutan.

Fortsättning

INNEHÅLL:

1. Inledning

   
   

2. Tao, vägen

   
   

3. Oskuldsfull dygd

   
   

4. Reaktion mot Konfucius

   
   

5. Enslingen Lao Tzu

   
   

6. Det kvinnliga

   
   

7. Maktens förbannelse

   
   

8. Den vise

   
   

9. Den alldagliga utopin

   
   

10. Litteratur

    
    

11. Transkription

    
    

Tao te ching, den kinesiska klassikern skriven av Lao Tzu för långt över 2000 år sedan. Här är min svenska tolkning med utförliga förklaringar av taoismens principer. Klicka på omslagsbilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.