Taoismens alldagliga utopi 5

Den vise

Detta saktmodighetens ideal ska inte bara vara härskarnas, utan gäller i samma grad för envar som vill följa vägen. Det bästa människan kan göra är att slå sig till ro i anspråkslösheten, släppa ambitioner och långsträckta visioner, för att i stället bli lika enkel och okonstlad som det okarvade träet, en metafor som förekommer flitigt i Tao te ching och har central betydelse:

Det okarvade träets namnlösa enkelhet

är friheten från begär

Utan begär råder stillhet

och världen rättar sig själv.

     Ett rimligt ord för taoismens ideal, som också har en lång historia inom kristenheten, är fördragsamhet — men då inte i meningen att uthärda plågor och orättvisor, eller efter den konfucianska principen om lydnad även när det kostar på, utan snarare som en tillförsikt om att allt ska gå den väl som vågar lita på naturens egen ordning.

Lao Tzu på sin vattenbuffel. Målning av Zhang Lu, 1500-talet.

     Den människa som förmår detta — vare sig härskare eller plebej — kallar Lao Tzu "den vise", sheng jen. Termen förekommer över trettio gånger i boken och står för Lao Tzus människoideal. Det är ett bekant begrepp även utanför taoismen, ofta använt av kinesiska tänkare, vilket understryker att de alla — likt Platon — har svårt att föreställa sig ett nobelt sinne hos den som inte förvärvat klokhet. Hos Lao Tzu har denna klokhet inte alls med bildning att göra.

     Den vise förstår att blygsamt, rentav diskret, följa Tao och avstå allt sådant som förvirrar eller korrumperar. Det måste inte betyda ett asketiskt liv men syns nog peka dit. Den sista versen i Tao te ching säger att den vise aldrig samlar på hög, det han har är vad han gör för andra och hans överflöd är vad han ger till andra — alltihop utan att vilja inkassera beröm för det.

Den vises Tao

är att göra väl och ej mäta sig med andra.

     Andra versen berättar att eftersom den vise ser hur motsatser föder varandra aktar han sig för att frammana något, vars motsats han skyr. Han ställer sig sist och hamnar därmed främst, försummar sig själv och får därmed som han vill.

Därför går den vise runt och gör ingenting

undervisar utan att tala

     Tao te chings vise är en anspråkslöshetens mästare, vilket inte i samma grad är sant hos de andra kinesiska filosoferna. Ordet visdom skrivs med ett tecken som innehåller ett öga, en mun och tecknet för kung, vilket leder våra tankar till den salomoniska visdomen, konungslig skarpsyn och kungsord. I kinesiskans skrivtecken för kejsare ingår tecknet för visdom — säkert mer som en förhoppning än en osviklig realitet. Lao Tzu kan knappast ha varit helt överens med denna etymologi.

     Tao te ching nämner betydligt mer av härskarnas svagheter än deras förtjänster, så till den grad att en god taoist måste undra om samhällsmakt och Tao någonsin kan förenas. Lao Tzu menar att den vise må vara mäktig, i alla fall inflytelserik, men noga ser till att inte stoltsera med det.

När den vise ska stå över folket

måste han tala till det underdånigt

Ska han leda folket

måste han följa efter det

     På så vis undviker han att kuva eller hindra folket. Därmed kommer hans undersåtar aldrig att tröttna på hans ledarskap. Det är sedan egentligen blott två ting som den vise härskaren måste ombesörja — att hålla folket mätt och okunnigt.

     Okunnigheten som ett ideal för folket kan tyckas som en motsägelse om det endast är den vise som förmår leva enligt Tao, men även för den vise är kunskap och lärdom något att sky. Lärdom är att ta till sig medan den som söker Tao ska släppa ifrån sig. Det som verkligen ger visdom står att finna just där man befinner sig.

Utan att titta ut genom fönstret

kan man skåda himmelens Tao

Ju längre man färdas, desto mindre vet man

     Denna färd som leder vilse kan vara i sinnet såväl som i geografin. I sina invändningar mot kunskap och bildning är Lao Tzu — för ovanlighetens skull — överens med Konfucius, som säger i ett samtal om vad en upphöjd har rätt att hata: "Jag hatar dem som snokar reda på saker och kallar vetandet för visdom." Att kunskap kan förblinda är en röd tråd också i zen, som skyr förnuftsmässiga resonemang och menar dem vara bedrägliga när det gäller att få grepp om tillvarons inre natur. Tao te ching har samma syn — när hjärnan blir upptagen av ett vetande som inte är essentiellt, kommer detta i vägen för förmågan att upptäcka — uppleva — de bakomliggande sanningarna.

De som vet är inte lärda

de som är lärda vet inte

Fortsättning

INNEHÅLL:

1. Inledning

   
   

2. Tao, vägen

   
   

3. Oskuldsfull dygd

   
   

4. Reaktion mot Konfucius

   
   

5. Enslingen Lao Tzu

   
   

6. Det kvinnliga

   
   

7. Maktens förbannelse

   
   

8. Den vise

   
   

9. Den alldagliga utopin

   
   

10. Litteratur

    
    

11. Transkription

    
    

Tao te ching, den kinesiska klassikern skriven av Lao Tzu för långt över 2000 år sedan. Här är min svenska tolkning med utförliga förklaringar av taoismens principer. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Bokus nätbokhandel.